I lördags fylldes herrgården i Garpenberg av 190 socialdemokratiska ombud som deltog i årets distriktskongress. Stämningen var bra och det är tydligt att socialdemokraterna i Dalarna är beredda att ta kampen mot den moderatledda regeringen. Distriktets ordförande Peter Hultqvist möttes av applåder när han talade om alltifrån hur arbetsvillkoren för de anställda ska förbättras till att barnfattigdomen måste bekämpas. 
Socialdemokraterna sätter också ner fötterna i flera viktiga frågor. Den första är att skapa en bra äldreomsorg med trygga villkor för de anställda. En fråga som nu är på tapeten sedan vår moderata finansminister Anders Borg vill sänka lönerna för undersköterskor och vårdbiträden i kommunerna. Skamligt och nedvärderande. 
Socialdemokraterna i Dalarna fortsätter istället kämpa för att heltid ska vara en rättighet och har redan lyckats införa det i flera kommuner. Det är också viktigt att locka fler yngre till vårdyrket, eftersom 25 procent av de anställda i en del dalakommuner kommer att gå i pension inom loppet av några år.  Samtidigt minskar antalet som söker till gymnasiets yrkesförberedande program. Det beror på att den moderatledda regeringen sett till att den som väljer ett yrkesförberedande program inte får högskolebehörighet. Genom det får arbetsgivarna ett argument att sänka lönerna för dem med praktiska yrken, samtidigt som möjligheten att byta jobb försvåras. 
Socialdemokraterna i  Dalarna vill att skolorna ska få mer pengar för att anställa fler lärare och att alla ska få högskolebehörighet för att ha rätt till en bra lön och en möjlighet att när som helst i livet sadla om till ett annat yrke. 
På kongressen kräver man också mer pengar till järnvägen. Infrastrukturen är Dalarnas pulsorder och en bra järnväg är en förutsättning för att våra exportföretag ska transportera sina produkter i tid.  Nu håller järnvägen nästintill på att haverera.  En bra järnväg ger på sikt mer jobb, mer exportinkomster och därmed pengar till en bättre välfärd. 

Hatt är sedan oktober en av fyra centerministrar i alliansregeringen. Tillsammans med Annie Johansson, som för några månader sedan lade fram en analys av C-resultatet i valet 2010, är Hatt en av favoriterna att efterträda centerledaren sedan tio år, Maud Olofsson. 
Olofsson har suttit de tio år som numera är ett slags övre gräns för en partiledares uthållighet på den utsatta ledarposten. Olofsson har suttit över tre riksdagsval. De första fem åren av Olofssons ledartid ökade partiet, från 5,1 procent 1998 till 7,9 procent 2006. Men sedan Centern hamnade i den moderatledda regeringen har det gått utför, till 6,6 procent i valet i fjol. Partiet har hamnat i skymundan och inte fått igenom så mycket av sin politik. 
För de flesta väljare har alliansregeringen blivit entydigt med moderatregeringen. Småpartierna i den håller på att utplånas. Deras stöd rör sig nedåt fyra procent. Kristdemokraterna är redan där, av opinionsmätningarna att döma. Centern är inte långt efter. 
I tio år har Olofsson och en stark högerfalang i partiets topp styrt Centern åt höger. Det före detta Bondeförbundet är nu det mest liberalt profilerade partiet. Och vi snackar inte någon mjuk socialliberalism à la Bengt Westerbergs från tidiga 90-talet utan hård högerliberalism. Den är hämtad från näringslivsfinansierade högertankesmedjor och saluförd av centerpolitiker som Fredrick Federley och Annie Johansson. 
Högerinriktningen av Centern har lett åt det håll den syftade. Partiet har gjort sig av med väljare och medlemmar i de glest befolkade delarna av landet som utgör 80 procent av ytan. I stället har väljarterräng i storstäderna vunnits. Partiet gjorde 2010 bäst i från sig i de välmående delarna av Stockholmsområdet, exempelvis Östermalm. 
Annie Johansson är den logiska efterträdaren till Olofsson för att fullfölja omstöpningen av Centern till ett högerliberalt idéparti på fem, sex procent, som gör sig av med landsbygdsväljarna men vinner välbeställda storstadsväljare från Moderaterna. 
I sin DN-artikel positionerar sig Hatt som vänster-kandidat i Centern som betonar socialliberalismen. Den omnämns som ”varm”. I artikeln dras även gränser högerut, mot ”en rå och kall marknadsliberalism”. 
Hatts gröna socialliberalism ”bygger på ett tydligt underifrånperspektiv. På omsorgen om varandra, och om den jord vi fått låna”. I det sistnämnda syns anknytningen till bondeförbundstiden. 
Hatt gör rätt i att påtala sådant som vikten av ”jord”. Inget annat parti lanserar sig som ett parti för landsbygden och de som bor (och vill bo) där. Detta är Centerpartiets naturliga nisch som rimligen kan hålla partiet över riksdagens spärr på fyra procent. Med en mer nyliberal centerpolitik, à la Johansson och Federley, tappas den landsbygds- och jorddimension som Centern trots allt byggt på i hundra år. 
Hatts artikel är i övrigt väldigt vag. Hon anger inte hur hon vill prioritera olika satsningar och hur de går ihop med sänkta, oförändrade eller rent av höjda skatter. Hatts DN-artikel är i första hand en anmälan till att bli partiledare. Som sådan får den godkänt, inte mer. 

Under rubriken ”Se Dalarna! Moderna Dalabyar – bevara – förnya – förtäta” samlades på lördagen företrädare för bybor och Dalarkitekter på Dalarnas Museum för att diskutera. 

Till byarna med en försiktig befolkningstillväxt hör Sundborn, den symboltunga Carl Larssonidyllen, vars förändring behöver ske med varsam hand. Till byn med 800-900 bofasta kommer varje år kring 60 000 turister för att se främst förstås Carl Larssongården, men i kölvattnet får också kyrkan, gården Stora Hyttnäs och andra platser sin del av uppmärksamheten. Sockenrådets ordförande Britt Källström och arkitekten Anki Ingelström berättade hur man tillsammans med Sundbornsborna gått tillväga för att förbättra och förnya. 

På bybornas önskelista stod i första hand att se till att parkering, bro och gångvägar fungerar bättre, men de deltog också i att utforma ritningar för utbyggnad av en konstnärsby, samt förtätning av byggandet efter en ”bygatumodell”. Byborna kom också med förslag på hur nybyggnad av villor ska kunna placeras i bystrukturen. 
-Det rör sig om en långsam tillväxt av boende med kanske två eller tre nya hus per år, sade Anki Ingelström. 
Från bybornas förslag och lista på prioriterade förändringar presenterade arkitekterna så en utvecklingsplan ”Att leva och bo i Sundborn”. Här presenteras också ett nytt, eller rättare sagt nygammalt, tankesätt beträffande gårdsplanering, den så kallade Prickmarksteorin. I den lämnar man i det stora hela 1900-talets sätt att konstruera villabebyggelse med ett hus på mitten av tomten och ett grönt ”rum” omkring, för att återgå till 1800-talets kringbyggda gårdar med ”grönområdet” i mitten. 

Samtalsledaren Karin Perers citerade Karlfeldts utsaga om Dalarna som ”en enhet av mångfalder” och jämförde med hur Dalarna i dag saluförs med sina ”oexploaterade byar och små gemytliga städer.” 
-Hur anpassar vi dem till ett modernt liv och vilka är alternativen, undrade hon. 
Arkitekt Jan Burell visade de skilda karaktärerna på Dalarnas städer och byar och hur befolkningen i industriorterna radikalt minskade under 1980-talet, då arbetat inte längre krävde samma fysiska närvaro. Här finns också fröet till dagens trend med ”splittat” boende på flera orter i Sverige. 

Burell visade hur de stora köpcentrumen utarmat byarnas möjligheter att bevara lanthandlare och service som skolor, förskolor, distriktssköterska, med flera av de nyttigheter som håller byarna levande. 
På 1640-talet var Falun näst största stad i landet med sina 6 000 invånare. Stockholm hade vid samma tid 10 000 invånare. Sedan har utvecklingen som bekant gått åt olika håll. Men Burell ansåg inte att det behövde utgöra någon nackdel: 
-Vi kanske kan leva med detta. Att satsa på dubbelspårig järnväg i stället för motorvägar, att göra sig av med bilen och satsa på kollektivtrafik även ute på landet kan vara en fördel för oss. 

Den är en fortsättning på bokserien som blev känd här i Sverige med Grottbjörnens folk och Hästarnas dal. 

Då; någon gång 1980, när den första boken ” Grottbjörnens folk ” kom ut i Sverige så avfärdades den lättvindigt som stenåldersporr och jag tror att det var då som begreppet tantsnusk skapades. Det var djupt orättvist. 
Ayla var en förebild för hur vi unga kvinnor då på 80-talet ville vara. Hon var stark och modig och mycket klok. En flickbokshjältinna. Hon klarade sig själv i vildmarken med sin häst och med sitt tama grottlejon. Men Jean M Auel berättade också om hur det är att inte höra till gemenskapen, vara utstött och om att längta efter att få höra ihop med någon. Vem kunde inte känna igen sig i det? 

Och nu när den sjätte delen kommer så fullkomligt sprakar det på Facebook av kommentarer och synpunkter och nostalgiska läsminnen. Hon är och var otroligt populär Jean M. Auel. Ayla levde för 35 000 år sedan och miljöbeskrivningar och den noggranna researchen har gjort böckerna intressanta ur många vinklar. De ingående erotiska skildringarna inte att förglömma, men böckerna om Ayla är mycket mer än bara erotik. 

I” Hästarnas dal” mötte Ayla sin jämlike Jondalar. Han hade blå ögon och en fantastisk kropp och tillsammans med honom blir Ayla hel som kvinna människa. Hon räddar hans liv och han lär henne tala och han lär henne Njutningen. Tillsammans ger de sig ut på en lång vandring och han får henne att bli mera civiliserad – ungefär som Higgins och Eliza. Mannen den intellektuelle , kvinnan den vilda. 

De upplever många äventyr tillsammans och nu i” De målade grottornas land ” försöker Ayla pussla ihop sitt liv. Hon och Jondalar har blivit föräldrar till dottern Jonayla och Ayla arbetar på sin ”utbildning som healare och andlig ledare ” enligt baksidestexten. Den lilla familjen ger sig ut på en lång resa och de möter många stora faror som de klarar tack vare Jondalars spjutslunga och Aylas förmåga att tala med sina hästar och med sin tama varg. 

Men det har hänt något i relationen mellan Ayla och Jondalar, han har upptäckt att hans vätska skapar barnet som växer i hennes kropp och då vill han ha mera att säja till om. Ayla ska bara vara hans och barnet vill han också bestämma över. Nu kommer svartsjukan och ägandebehovet och det är nu som mannens förtryck över kvinnan tar sin början. Den fria och lustfyllda sexualiteten är över. 

”Den nya kunskapsgåvan skulle förändra världen ” skriver Auel och det är sant, det är ju ett av de stora problem som vi diskuterar idag. ”De målade grottornas land ” är spännande läsning på nästan 700 sidor. Och jag är säker på att diskussionerna om Ayla och Jondalar och hennes val kommer att fortsätta både på Facebook och i verkliga livet. 

Den gamla krisen faller i glömska och nya händelsen står i centrum. Avvikelser från detta gäller om USA har trupper, och medborgare, på plats som i Irak och Afghanistan. Då har CNN en bevakning av det, om än inte lika intensiv som från den stora katastrofhändelsen för tillfället. 
För drygt ett år sedan var jordbävningen i Haiti en katastrof som var i mediernas fokus. Nu har den hamnat i skymundan. 
För drygt en månad sedan stod Egypten i centrum. Nu har CNN monterat ned sina kamerastativ där. För däremellan kom jordskalvet utanför Japan, tsunamin och kärnkraftshaveriet i Fukushima. 
I medieskuggan av katastrofen i Japan slog Libyens diktator Muammar Gaddafi till och gick till offensiv mot de som satt sig upp mot hans styre och hade ryckt västerut från Benghazi. Gaddafis pansartrupper var på väg mot Benghazi när FN lyckades besluta om en flygförbudszon samt att skydda civila. Franska och amerikanska plan anföll Gaddafis pansar. Flygstridskrafter från andra länder trädde också in. Nu har Sverige skickat flyg, åtta Jasplan. Fast de planen har restriktioner mot att anfalla mål på marken. Diverse debattörer, ofta borgerliga, är kritiska mot det. De vill att de svenska planen inte ska ha restriktioner. 
Om man i går morse i SR P 1 hörde på ett befäl vid svenska insatsen framgick det att även en del andra länder har begränsningar om än inte samma som Sveriges. Befälet sa att det finns uppgifter för alla stridskrafter och att det är fråga om en kedja där uppgiften att spana över libyska luftrummet och skydda andra plan mycket väl kan avdelas de svenska planen. Andra länders plan, främst amerikanska, är bättre lämpade än Sveriges för anfall mot markmål. 
Många svenskar glömmer att Jas är ett kombinationsplan som ska klara tre uppgifter: jakt, attack och spaning. Likt en schweizisk fällkniv med flera verktyg blir Jas inte optimal på något område, men klarar alla uppgifter hyfsat bra. Vissa amerikanska plan är framtagna för att attackera markmål. Sådana är mer lämpade för de uppgifterna än Jasplan. 
Sverige deltar nu med stridskrafter i Afghanistan och Libyen. Det som sker i Afghanistan benämns krig i amerikanska medier. I Afghanistan har även läget hårdnat, särskilt i Mazar-I-Sharif. I stadens närhet är den svenska basen. 
I Libyen pågår strider och risk finns att något av de plan som upprätthåller flygförbudet skjuts ned eller störtar. I Afghanistan och Libyen kan svenskar komma att stupa eller att döda människor i militära aktioner. 
Oavsett om kamerorna från CNN fortsätter att ha Libyen som viktigaste händelsen eller om de trappar ned och går över till lågintensiv bevakning likt i Afghanistan är Sverige nu med i två krig. Det är bäst för svenskarna att psykologiskt inse det. Detta eftersom döda svenskar kan komma hem i flaggsvepta kistor och snart kan vi få höra om dödade i lokalbefolkningen till följd av svenskars bruk av vapen.